GenerationSex

Jag har lite ont i magen. Men det är okej, då känns inte det onda i hjärtat lika mycket. Jag kan ta ner bilder och texter men inte sluta tänka. Jag blir arg på mig själv för jag låter mig känna. Tycka om.
Två år senare blir jag lika knäsvag. Ser jag hans namn håller jag andan. Kommer han runt hörnet glömmer jag mitt namn. När han rör vid mig förlorar jag mig själv. Det är så enkelt. Att inte behöva prata bara se. Se alla fyrtio smiljgropar när han ler mot mig. Känna hans hand om min rygg när vi går mot skolan. Väckas av hans sms mitt i natten, när jag tror jag drömmer för det står så fint.
Du jag och ingen annan. Någon annanstans. Det känns bra att tänka så. Men det kommer inte. Då gör det lite ont i lungorna men mest i hjärtat. Då hatar jag att jag lät mig känna. Lät mig se dig lät mig tycka om. Lät mig lära mig så mycket om dig, att det mesta du är, är jag också.
Det ondaste är att jag alltid varit jag. Och du alltid du. Vi har aldrig behövt vara något annat. Och det var det viktigaste. Att prata utan att säga, bara le röra och känna. Dina fina blåa ögon och disney-röst. Ditt hår med två ton hårsprey.
Jag vill visa dig vad jag kan, så att du kan lära mig allt jag inte kan. Vill se dig skina upp när du ser mig. Inte för att du tycker jag är söt eller rolig -utan för att jag är din.
Jag vet inte hur jag ska vara. Jag vill inte vara något annat. Vill inte ha något annat. Bara dig. Med mig