My poor baby ~ Kajsa
Hejhej, nu ska ni få höra på dagens hemskaste nyhet;
Jag är hos min pojkvän och kollar på hans match. De leder med 3-0 och allt verkar bra tills jag ser min pojkvän trilla ihop och skriker AJ! AJ! AJ! Jag satt ner på läktaren och såg inte så bra så sprang fram till räcket för att se bättre. Det ända som for igenom huvudet var "inte knät! inte knät!" Men vad var det han höll om, just det, knät... Jag kände bara hur gamla minnen kommer tillbaka från den där matchen när jag själv skadade mig. Jag kan inte förklara hur traumatiskt det var att se en annan gå igenom samma sak. De bar ut honom från planen och efter en stund tog jag mig samman och gick jag ner till honom. Jag vet inte hur nära det var att jag grät, tårarna brände i ögonvrårna och min hals snörpte ihop sig.
Vi åkte till kungsbacka akutmottagning och under hela färden fick jag sitta och hålla mig för att inte börja storlipa.
Jag vet inte varför jag blev så ledsen. Jag tror det kan bero på att jag själv varit i samma situation och önskar INGEN annan det "lidandet", men också för att jag älskar honom och det gjorde ont i mig när jag hörde honom grymta av smärta när vi åkte i bilen. Varje gång en "grymtning" kom kände jag en våg av smärta och traumatiska minnen och fick samla mig för att inte släppa ut det i bilen med hans pappa och lillebror.
På mottagningen i undersökningsrummet kunde jag inte hålla mig längre. Jag stod vid honom när han låg på britsen och vi höll om varandra när tårarna bara kom.
Det var nog det mest traumatiska jag varit med om på länge.
Men en stor relief var att det inte var korsbandet! ;) Pjfuu... Det var "bara" inre ledbandet, så han kommer kunna springa osv om bara några veckor :) inte som mina 1 ½ år! ;)
Nu sitter vi iallafall här och han mår bra, thank god!
Något sånthär får mig att inse att man får ta vara på det man har. Som han vid järnvägsstationen. Ena sekunden skulle han möta sin fru för de skulle åka till stan och göra nåt, andra sekunden är han död, mosad av ett tåg!
Det var så jag tänkte i bilen. Ena sekunden (timmen) var vi i hans rum och han kunde brottas med mig i sängen. Andra sekunden ligger han skadad på planen utan att kunna röra benet.
I och för sig är det inte HUR farligt som helst, han kommer ju bli bra.. men jag kände ändå att man vet aldrig. Jag kan falla död när som helst!
Visst, man ska inte tänka så, det är ju helt jävla puckat, men man ska leva livet medans man kan! :)
Älskar alla er i G6!!! vill att ni ska veta det :) älskar min familj<3 älskar min pojkvän<3
Ta vara på livet!!!
(en smått frälst) Kajsa
Jag är hos min pojkvän och kollar på hans match. De leder med 3-0 och allt verkar bra tills jag ser min pojkvän trilla ihop och skriker AJ! AJ! AJ! Jag satt ner på läktaren och såg inte så bra så sprang fram till räcket för att se bättre. Det ända som for igenom huvudet var "inte knät! inte knät!" Men vad var det han höll om, just det, knät... Jag kände bara hur gamla minnen kommer tillbaka från den där matchen när jag själv skadade mig. Jag kan inte förklara hur traumatiskt det var att se en annan gå igenom samma sak. De bar ut honom från planen och efter en stund tog jag mig samman och gick jag ner till honom. Jag vet inte hur nära det var att jag grät, tårarna brände i ögonvrårna och min hals snörpte ihop sig.
Vi åkte till kungsbacka akutmottagning och under hela färden fick jag sitta och hålla mig för att inte börja storlipa.
Jag vet inte varför jag blev så ledsen. Jag tror det kan bero på att jag själv varit i samma situation och önskar INGEN annan det "lidandet", men också för att jag älskar honom och det gjorde ont i mig när jag hörde honom grymta av smärta när vi åkte i bilen. Varje gång en "grymtning" kom kände jag en våg av smärta och traumatiska minnen och fick samla mig för att inte släppa ut det i bilen med hans pappa och lillebror.
På mottagningen i undersökningsrummet kunde jag inte hålla mig längre. Jag stod vid honom när han låg på britsen och vi höll om varandra när tårarna bara kom.
Det var nog det mest traumatiska jag varit med om på länge.
Men en stor relief var att det inte var korsbandet! ;) Pjfuu... Det var "bara" inre ledbandet, så han kommer kunna springa osv om bara några veckor :) inte som mina 1 ½ år! ;)
Nu sitter vi iallafall här och han mår bra, thank god!
Något sånthär får mig att inse att man får ta vara på det man har. Som han vid järnvägsstationen. Ena sekunden skulle han möta sin fru för de skulle åka till stan och göra nåt, andra sekunden är han död, mosad av ett tåg!
Det var så jag tänkte i bilen. Ena sekunden (timmen) var vi i hans rum och han kunde brottas med mig i sängen. Andra sekunden ligger han skadad på planen utan att kunna röra benet.
I och för sig är det inte HUR farligt som helst, han kommer ju bli bra.. men jag kände ändå att man vet aldrig. Jag kan falla död när som helst!
Visst, man ska inte tänka så, det är ju helt jävla puckat, men man ska leva livet medans man kan! :)
Älskar alla er i G6!!! vill att ni ska veta det :) älskar min familj<3 älskar min pojkvän<3
Ta vara på livet!!!
(en smått frälst) Kajsa
Kommentarer
Trackback
