Antarktis
Humöret har varit nere i fucking jävla Antarktis hela dan! Anledning... joo igår vid sådär 23.20 fick jag en aha-upplevelse jag inte kunnat släppa. Hatar att behöva erkänna det för jag känner mig så patetisk, dum och ful att jag inte kunnat släppa honom än. Jag kom underfund med att jag fortfarande är kär i mitt ex. Den jäveln som gjorde slut med mig bara för att han inte hade tid! Jag tycker inte ens han ser så bra ut längre men det var något med honom som fick mig att känna mig bra och vacker.
Jag vet att jag inte är den enda som blivit dumpad, stör mig därför på mig själv som sitter här i självömkan och klagar. Men det är så satans svårt att släppa sin första riktiga kärlek, sin första riktiga kille. Det finns så mycket som påminner mig om honom. Se på film på loftet, åka vägen till Maria, cykla under slottet, underkläderna jag köpte speciellt för honom... skulle kunna rabbla upp saker i oändlighet.
Jag saknar honom fruktansvärt mycket och kan inte förstå hur jag klarat mig i tre veckor utan honom. Folk verkar tro att jag mår bra men jag är verkligen inte mig själv. Det går dåligt på innebandyplan, går dåligt i skolan och jag mår dåligt väldigt ofta. Vill bara att han ska vara bredvid mig. Hålla om mig, kyssa mig och säga mitt namn. Och hans doft... satt på bussen här om dan och då var det någon som luktade precis som honom. Fan jag vill bara leta upp personen och kasta honom av bussen för att slippa sakna honom. När jag känner hans doft tänker jag på hans kropp och hans starka armar som kramade om mig och höll tag i mig.
Nu när jag skriver kommer det en massa minnen. En gång då jag mådde jättedåligt och han bara höll om mig, pussade mig och viskade i mitt öra att allt var bra. Eller när jag hade ont i magen och han blev jätteorolig och hjälpte mig hem och sen fick min magvärk att gå över bara genom att prata med mig. Han var verkligen underbar! När vi andra gången vi var hemma hos mig gick ner till stranden. Han satt på en bänk och jag låg med huvudet i hans knä och såg på stjärnorna. blir fortfarande gråtfärdig när jag cyklar hem efter träningarna på kvällen och ser stjärnorna. Det funkar inte att bryta ihop och komma tillbaka. Det är något som brustit inom mig och jag vet inte vad jag ska göra för att läka. Jag tänker på andra killar men det finns bara en jag vill ha, och honom kan jag inte få </3
Skulle kunna skriva mycket mer men känns bara patetiskt så tänkte försöka behärska mig nu och sluta skriva. Tänkte bara säga att igår kväll var första gången jag seriöst tänkte på att sms honom och bara släppa ut allt vad jag kände men lyckades hålla mig. Vet inte om det är bra eller dåligt. Gissar på bra...
Vick
Jag vet att jag inte är den enda som blivit dumpad, stör mig därför på mig själv som sitter här i självömkan och klagar. Men det är så satans svårt att släppa sin första riktiga kärlek, sin första riktiga kille. Det finns så mycket som påminner mig om honom. Se på film på loftet, åka vägen till Maria, cykla under slottet, underkläderna jag köpte speciellt för honom... skulle kunna rabbla upp saker i oändlighet.
Jag saknar honom fruktansvärt mycket och kan inte förstå hur jag klarat mig i tre veckor utan honom. Folk verkar tro att jag mår bra men jag är verkligen inte mig själv. Det går dåligt på innebandyplan, går dåligt i skolan och jag mår dåligt väldigt ofta. Vill bara att han ska vara bredvid mig. Hålla om mig, kyssa mig och säga mitt namn. Och hans doft... satt på bussen här om dan och då var det någon som luktade precis som honom. Fan jag vill bara leta upp personen och kasta honom av bussen för att slippa sakna honom. När jag känner hans doft tänker jag på hans kropp och hans starka armar som kramade om mig och höll tag i mig.
Nu när jag skriver kommer det en massa minnen. En gång då jag mådde jättedåligt och han bara höll om mig, pussade mig och viskade i mitt öra att allt var bra. Eller när jag hade ont i magen och han blev jätteorolig och hjälpte mig hem och sen fick min magvärk att gå över bara genom att prata med mig. Han var verkligen underbar! När vi andra gången vi var hemma hos mig gick ner till stranden. Han satt på en bänk och jag låg med huvudet i hans knä och såg på stjärnorna. blir fortfarande gråtfärdig när jag cyklar hem efter träningarna på kvällen och ser stjärnorna. Det funkar inte att bryta ihop och komma tillbaka. Det är något som brustit inom mig och jag vet inte vad jag ska göra för att läka. Jag tänker på andra killar men det finns bara en jag vill ha, och honom kan jag inte få </3
Skulle kunna skriva mycket mer men känns bara patetiskt så tänkte försöka behärska mig nu och sluta skriva. Tänkte bara säga att igår kväll var första gången jag seriöst tänkte på att sms honom och bara släppa ut allt vad jag kände men lyckades hålla mig. Vet inte om det är bra eller dåligt. Gissar på bra...
Vick
Kommentarer
Postat av: Ida
Åhh Vickan va fint skrivet<3
Postat av: Lisa
Gumman <3
Trackback
