ska det verkligen fladdra så? linda

Jo, jag står i köket och försöker göra potatis- och morotschips. det går väl halvt sådär bra med den slöa osthyveln. fan. jag letar efter något annat att skära de tunna skivorna med, kniv? ne.. för mkt kan för lätt gå fel... då hittar jag en annan osthyvel. Houya! den ser fredlig o vass ut. - nu vet jag att den kombinationen sällan går hand i hand.
Så jag står där med ett fast grepp om moroten o tänker på mina framtida knapriga morotschips, när jag plötsligt känner hur det svider till i tummen. SWEET SEXY JESUS! jag slant med osthyveln rätt över ni vet det stället där man böjer tummen? DÄR MAN HAR EXTRA MKT HUD SÅ TUMMEN KAN BÖJA SIG?
 En stor, tjock hudflik vinkade mot mig, och det BLÖDER. ne inte blöder, det låter så varsamt.
-FORSADE från min tumme. glömde jag säga Forsade över mina chips? jo. jag hämtade ett x-tra stort Star Wars- plåster men det höll ju i två röda sekunder... så jag bestämde mig för att rulla över en hel rulle toapapper på min tumme o fäste med en tofs över. packat o klart. sedan sköljde jag mina chips o in i ugnen. jag tror jag sköljde bort allt blod i alla fall. fast sedan brände jag dem allihopa. kolsvarta (med betoning på kol). fast jag åt dem ändå. och jag ska inte gå in på hur osthyveln såg (ser) ut... det räcker inte att skölja bort. fast nu har det ju torkat så det går väl att skrapa bort resterna.


 
(inte min tumme på bilden. fast kunde vara, har lika hmm.. slaktade känsla över sig)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0